Blanche Néel skrev dessa sidor året efter befrielsen av Normandie. Ängeln i fängelset är vår titel, vilken går tillbaka på några ord i Blanche Néels berättelse.
Jag arresterades den 3 februari 1944 i Mortain, istället för min make som hade lyckats fly när Gestapopoliserna kom till vår tillfällig bostad1. Först sattes jag i fängelse i Saint-Lô och två dygn senare blev jag förflyttad till fängelset i Caen.
Min första cell, som jag har glömt numret på, låg bredvid den tyska kvinnliga vaktens cell. I den hade madame Desbouts bott innan mig.
Till fångenskapskamrater hade jag en ung holländsk flicka som hette Dagmar Draebeck, madame Caby från Villers-Bocage och en ung polsk flicka som jag har glömt namnet på. Senare tvingade mig vakten ofta att byta cell, men jag var nästan alltid med Dagmar Draebeck, vilket var en tröst för mig.
Madame Caby blev fri i april 1944, men hennes man blev arkebuserad den 6 juni i Caens fängelse2.
Den 7 juni, när tyskarna befriade oss, höll de kvar Dagmar Draebeck som blev deporterad till Tyskland. Hon dog i Ravensbruck, samma dag som de sovjetiska trupperna befriade lägret3.
Den 6 juni, när jag hade arbete att utföra, såg jag i korridoren en fransk kvinna som hölls av två tyska soldater. Halvt avsvimmad sade hon: ”De ska arkebusera mig4”. De släpade henne till gården där tyskarna dödade fångar. Denna kvinna, som jag inte vet namnet på, bodde förmodligen på rue d’Auge i Caen och hade, enligt henne, ett förhållande med en Gestapopolis.
P.S5. I kvinnoavdelningen grupperade inte tyskarna kvinnorna som skulle arkebuseras, såvitt jag vet. De ställdes inte upp på led. Det verkar som om fängelsemyndigheterna valde ut de som skulle bli avrättade och gick och hämtade dem en och en, i deras celler. Bevis därpå finner jag i det faktum att jag bara mötte en enda kvinna på väg till avrättning. Det sades att två eller tre kvinnor hade blivit arkebuserade. Jag har inte kunnat få detta bekräftat.
Kvinnan som jag såg hade tidigare sagt till andra fångar: ”Jag blev arresterad av misstag. Jag oroar mig inte. Jag kommer inte stanna länge här, min ”vän” är i tyska polisen, i Gestapo. Han åkte ”på permission” till Tyskland för några dagar sedan. När han kommer tillbaka, ser han säkert till att jag blir fri”.
Man kan föreställa sig att den tyske mannen från Gestapo hade begått något fel eller någon dumhet och att han därför hade kallats tillbaka till Tyskland. Hans ”väninna” arresterades och undanröjdes, kanske därför att man var rädd att hon kunde ha fått veta något genom honom i förtroende...
Efter avrättningarna, skänkte oss den tyska kvnnliga vakten denna kvinnas personliga saker, naturligtvis utan att ge oss någon förklaring. Självklart vägrade vi att ta emot dem. Jag såg inte avrättningarna, men som de andra fångarna, kunde jag på morgonen höra de skott som åter hördes på kvällen vid fyra eller fem-tiden (de hade tagit våra armbandsur...)6. Efter de sista salvorna på kvällen, kunde vi, Dagmar Draebeck och jag, öppna ett litet fönster och titta ut på gården där avrättningarna hade ägt rum. Vi såg tyska soldater som övervakade av ett befäl sköljde väggen och avloppsrännan med riktigt med vatten för att tvätta bort blodspåren. När befälet kastade en blick uppåt och såg oss, vrålade han ord som vi inte förstod. Det var tydligt att han befallde oss att stänga fönstret och försvinna.
Under avrättningarna skrek ingen av de dömda, med ett enda undantag. En man, som hade förts till gården och förmodligen såg sina redan avrättade kamraters kroppar, ropade med en jämmerlig och förtvivlad röst: ”Oh! Nej! Nej! Min hustru, mina barn... mina barn”. Sedan hördes en kort salva...
På kvällen öppnade den tyska kvinnliga vakten dörrarna till våra celler. Denna kvinna, som var fruktansvärd mot fångarna, såg då blek ut, och var synbart mycket rädd.
På morgonen hade hon sagt till oss med förakt, men också med en viss skälvning i rösten: ”Fienden har landstigit på vår kust, men har slagits tillbaka...” På kvällen var hon nästan vänlig och gav tillbaka några av våra personliga saker, samtidigt som hon betonade: ”Den tyska armén är ärlig”.
Då visste vi redan ryktesvägen, genom viskade ord i korridorrerna, att Landstigningen ägt rum. Förresten kunde vi höra artilleriskott, bombarderingar och det ofantliga larmet från den närliggande striden. På eftermiddagen rådde en upprörd stämning i fängelset, nästan en panikstämning. Tyskarna flyttade arkiv och dokument. Uppenbarligen hade de gripits av panik. Middagsmålet hade delats ut mycket sent. Vi fick ingen kvällsmat, för celldörrarna öppnades och vi leddes till fängelsets rotunda (vars kupol är inglasad). Där blev vi uppställda runt rotundan med ansiktena mot väggen och förbjöds att tala. Där upplevde vi timmar av fruktansvärd ångest. Dagmar Draebeck bad med låg röst och de andra fångarna deltog i hennes böner.
På kvällen, jag kan inte säga exakt vid vilken tid, utsattes Caen för en fasansfull bombning7. Tillsammans med en kvinnlig vakt och beväpnade manliga vakter, tvingades vi gå ned i ett slags källare, som lystes upp av en lykta. Det fanns lite halm på marken och vi fick tillstånd att sätta oss. Några män fördes också till källaren − fångar. En av dem sade till oss: ”De körde oss till busstationen för att vi skulle ta bussen... De ville förmodlingen köra oss alla till Tyskland8. Vi fixade de dj... motorerna9. Bussarna kommer inte att kunna åka”.
Bombningarna upphörde inte, stridslarmet varade hela natten.
Sent på kvällen hörde vi i fjärran skott med automatiska gevär. Fångarna sade: ”Det är kulsprutepistoler, engelsmännen kommer”. Tyskarna hörde det också, och vår vakt, som säkert trodde att hon i sin tur skulle bli fånge, blev plötsligt vänlig!!
Vid fyra-tiden på morgonen, fördes vi upp till bottenvåningen och ställdes upp i rad två och två i korridoren. Dörrarna öppnades. Jag tog Dagmar Draebeck, som bad med hög röst, under armen. Man gav tecken att vi skulle gå framåt mot gården, mot gatan... Den tyska kvinnliga vakten stod vid sista dörren och skakade leende allas händer.
När Dagmar Draebeck och jag kom fram till henne, tog hon tag i Dagmar Draebecks arm och sade: ”Ni, kom hit”. Jag hann bara kyssa denna beundransvärda och hjältemodiga unga flicka − ett helgon − som jag tyvärr aldrig skulle träffa igen.
Var det för att Dagmar Draebeck var holländska som vakten inte ville frige henne i Frankrike? Det tror jag inte. Jag tror snarare att vakten tog en sista och vidrig hämnd på henne. Dagmar Draebeck talade flytande tyska. Med ett utomordentligt mod tog hon alltid de andra fångarna i försvar, framförde klagomål och protesterade mot de avskyvärda metoder som vakten använde.
Vakten måste ha hatat dena unga flicka, som tillhörde den holländska adeln (hon var släkt med den kungliga familjen), och vars elegans till och med syntes i våra cellers elände. Hon hatade också den moraliska styrkan och modet hos denna fånge som mitt i den värsta nöden, utan makt eller auktoritet, vågade tala i rättvisans namn. Det var därför som hon beslutade få henne flyttad till andra fängelser och till Tyskland. Jag fick på vägen veta att Dagmar Draebeck hade försökt fly genom att hoppa från en lastbil, men att hon blivit upphunnen av sina vakter. När man hedrar de människor som blev arkebuserade i Caens fängelse, måste man i hyllningen inbegripa Dagmar Draebeck, hon som vi i våra celler kallade ”Fängelseängeln”10.
P.S. Den tyska kvinnliga vakten bodde i Stuttgart före kriget.