Landstigningen en mil öster om Cherbourg
1979 berättar Madame Lecoffre om sina upplevelse från Landstigningen. Utkörd från sin bostad av tyskarna i maj 1944, fick hon och hennes fästman höra från djuruppfödare, som de mötte på Valognes marknad, att invasionen hade börjat. På grund av några kommentarer om att tyskarnas säkert snart skulle förlora, blev den unga kvinnan arresterad och sedan körd till fängelset i Cherbourg där hon hölls kvar en natt. Hemkommen igen kunde hon följa den amerikanska framryckningen mot Cherbourg, vilket var ett svårt uppdrag genom ett landskap med många häckar. Överrumplad måste den amerikanska armén där kämpa mot ett väl organiserat tyskt försvar, som till varje pris ville försvara Cherbourgs hamn.
På 1940-talet fram till den 18 maj 1944 bodde vi på en gård som delvis var ockuperad av de tyska trupperna (flera på varandra följande artilleriregimenten). Då blev vi (min mor, min morfar och jag) på ett dygn utkörda från gården där vi fortfarande bodde.
Vi hörde nyheten om landstigningen genom min fästman som hade varit på Valognes marknad för att sälja en ko. Försäljningen gick snabbt och uppföddare från Sainte-Mère-Église berättade om fallskärmsangrepp och bekräftade vad de sade genom att visa remmar och fallskärmsbitar. Några berättade på ett värdshus som tog eld två timmar senare.
Under några dagar fick vi inga nyheter alls, för vi hade ingen lokal för att lyssna på BBC. Sedan blev hästar, vagnar och kuskar rekvisitionerade i La Glacerie för att förflytta ammunition i närheten av Montebourg. Min fästmän åkte dit med en lätt vagn och ett halvblod. Han lyckades lämna sin laddning och åka tillbaka tillsammans med en granne, tack vare sitt lätta equipage och förvirringen som rådde på platsen. På hemvägen stod Valognes i brand.
Vi hade några djur kvar på ängarna som låg längst bort från gården och framför allt i en fruktträdgård. Ett plan kom inflygande mycket lågt för att beskjuta med kulspruta det närliggande vattentornet och trupphästarna som betade på ängarna närmast stallet. Dagen efter fanns kavalleriet på kornas betesmarker, i skydd av äppelträden.
Min mor och jag begav oss till gården för att försvara våra rättigheter. Den hade blivit ett förskansat läger. Den var omgiven av kilometervis med taggtråd och skyttevärnen, skyttegravarna och de omtalade pålarna mot fallskärmsangrepp hade totalt förändrat platsen1. Spanska ryttare2 försvarade ingångarna. Det enda svaret vi fick på våra klagomål var: ”Det är krig!” På detta svarade jag: ”Inte länge till, engelsmännen är i Valognes!” (Vi hade inte hört talas om amerikanarna.)
Vi lyckades värdigt gå iväg men hanns snart upp av två vakter som stängde in oss i vinkällaren, för en lång stund fylld av ovisshet och väntan. Man måste säga att våra senaste ockupanter var ett heterogent regemente, men det var mycket strikt inramat. En veterinär och en fanjunkare var kända för sin nitälskan. På kvällen förde de oss slutligen i bil (med träskor på fötterna och ko-rep i handen) till marinfängelset. Vi togs emot av en gammal vakt, som biträddes av medlemmar i Hitlerjugend, pojkar som lekte med kattungar på sina sängar. Vårt förhör sågs som en god histoira, men vi blev under sträng bevakning förda till en fängelsehåla utan fönsterrutor men med solida galler, där det fanns en brits och... en stor smörbytta för brådskande behov. Vi hade tur av två orsaker: bombarderingarna som varje natt riktades mot örlogsvarvet och de omliggande byarna lugnade sig för en stund och framför allt var det omöjligt att köra oss till Saint Lô där vi skulle ha dött med så många andra ur civilbefolkningen från Cherbourg under fängelset3. Jag har ett oförgömligt minne från denna natt i fängelset: en fånge bredvid plågades svårt av hosta.
På morgonen befriades vi kvinnliga fångar som överbelastade fängelset och bjöds på kaffe med mjölk som vi skyndade oss att ta med till en väninna på andra sidan av staden. Det var tyvärr sista gången vi kunde njuta av hennes gästvänlighet. Bombarderingen mot stadsdelen Val de Saire måste ha träffat henne samtidigt som doktor Deslandes som var så uppskattad av invånarna i Cherbourg.
När vi var hemma igen välbehållna trots den svåra hemmarchen (en mil i träskor), bestämde vi oss för att inte stanna i närheten av vår bondgård och begav oss till La Glacerie.
Några dagar senare kom konvojen, som hade lämnats kvar nära Montebourg, tillbaka. Det var en föga ärorik trupp under reträtt som gömde sig under de stora träden på mina svärföräldrars gård. Denna anhalt var orsaken till att vi fick genomlida en livsfarlig artilleribombning nästa dag. Byn La Glacerie hade redan delvis raserats av ett luftangrepp4. Denna morgon blev det många nya offer runt om i byn. Vi flydde då till den närbelägna skogen, varifrån amerikanarna tog oss med lastbil till Le Theil, utom räckhåll för Cherbourgs försvar som de förväntade sig, men garnisonen gav upp. De ofta våldsamma slagen ägde rum på de närliggande kullarna. Så snart lugnet var tillbaka gick vi hem till vår gård. Ockupanterna hade försvarat sin ställning innan de gav upp. Därom vittnade de blodfläckade bårarna och de söndertrasade uniformerna i ladugården. Högar med ammunition låg omkring den omgivande taggtrådsmuren, där amerikanarna hade avväpnat sina fiender. De hade rensat platsen genom att begrava de döda hästarna i skyttegravarna, ibland också människor. Vi rapporterade om att flera lik blivit kvarlämnade, på ett av dem stack armen ut ur en skyttegrav – det är ju bättre för familjerna att veta säkert än att höra att någon är försvunnen.
Hemkommna slogs vi av en stor sorg. Av familjens hus fanns bara de fyra stenväggarna kvar. De ockuperade gårdarna i kommunen brändes ner efter att ha evakuerats. Rivningslaget som kom för att förbereda för återuppbyggandet fann ammunition under grunden, som skulle ha sprängt huset om det stått kvar när vi kom tillbaka. Men de materiella förlusterna är bara ett besvärlig minne, för det viktigaste är att när freden kom kunde vi alla återförenas.
Några minnen från krigstiden i Frankrike: hamnen, svartfärgad av alla landstigningens fartyg, sedd uppifrån bergsvägen; våra åkrar som av de allierade trupperna förvandlats till transitläger; vägarna som lastbilarna förvandlat till lervälling där våra bilar sjönk ner ända till hjulaxeln. Sedan nyheterna, både de sanna och de falska, de omöjliga kommunikationerna, freden och återföreningarna.
- 1 Den unga kvinnan syftar här på de så kallade ”Rommels sparrisar”. Detta namn användes av den lokala befolkningen som av de tyska myndigheterna tvingades sätta upp pålar på de tomter som av de allierade kunde användas som landningsplatser.
- 2 Korsade järnstångar med spetsar och taggtråd, som man använde för att hindra motorfordon från att passera.
- 3 Om Saint-Lôs bombardering, se Julien Le Bas och Jean Rogers vittnesmål. Fängelset klarade sig under de första bombningarna som drabbade staden på morgonen och på kvällen den 6 juni 1944. På natten träffade två bomber som satte eld på byggnaden. Många av de sjuttio fångarna dog.
- 4 Då den förvarade infarten till Cherbourg drabbades byn La Glacerie och dess tyska batteri av talrika angrepp. Inte förrän den 24 juni blev staden befriad, efter hårda slag.
- Numéro: TE204
- Lieu: Mémorial de Caen
Partenaires :
